Snart tackar jag för mig!

Vid Journalistklubbens vid SRs stora stora höstmöte den 20 och 21 oktober, meddelade jag att jag inte står till förfogande för återval till ordförande för klubben. Det innebär att jag slutar som ordförande vid årsmötet i mars 2011.

Beslutet fattade jag i somras med en viss vånda. Det är svårt att sluta med något jag fortfarande tycker är angeläget och viktigt. Det har varit ett riktigt roligt uppdrag att inneha, men jag tror att man inte ska stanna för länge på en position utan att föreningen mår bra av rörlighet och förnyelse. Så har jag tänkt i andra förtroendeuppdrag jag haft. Jag är också rädd för att tappa bort mitt yrke som journalister, det yrket jag utbildade mig till.

Jag får frågan ofta: Vad ska du göra? Är något nytt jobb klart?
Svaret är: Nej, jag har inte fått något annat och nytt, utan har meddelat min hemmakanal Radio Stockholm att jag kommer tillbaka till jobbet som reporter under nästa år.

Det har varit både kämpigt och roligt.
Till det tuffare hör Berner-affären, Peter Örns stora omorganisation SR-2010, neddragning av 400 personer, mer utlägg på produktionsbolag, en ny arbetsgivareorganisation med betydligt högre tonläge, något som dessvärre delar av företaget anammade under en tid.
Det har också varit roligt att tillsammans med medlemmarna lyckas försvara ett av arbetsmarknadens bästa kollektivavtal, klara av personalneddragningar utan uppsägningar, kämpat sig till en bättre hållning mot vikarier. Vi har under den här tiden också fått igenom flera låglönesatsningar.

Klubbens framgångar beror på engagerade förtroendevalda och entusiastiska medlemmar. Därför har det varit lätt att jobba för journalistklubben medlemmar. Stödet har betytt oerhört mycket för klubbstyrelsen och för mig som person.

När jag klev in som ordförande var ett av mina mål att prioritera de lokala klubbsektionerna, att stötta dem och få dem att funka. Det tycker jag i stort att klubben har lyckats med. Föreningen har aldrig varit större och medlemsantalet är lite mer än 1100 medlemmar.

För mig känns det lättare att lämna över till en ny ordförande och en ny klubbstyrelse i framgång än i motgång. Klubben är inget sjunkande skepp, utan en stark medlemsorganisation med god självkänsla. Att föreningen står stark tar jag inte åt mig äran för, utan konstaterar med beundran att de lokala representanterna på kanaler/redaktioner gör ett gott jobb. De har det tuffaste fackliga uppdraget, de som i första hand kämpar för enskilda medlemmar. De har lyckats uppbåda entusiasm och engagemang med en sådan kraft att det hörts ändå upp i företagets centrala förhandlingsrum och varit till stor nytta i de företagscentrala överläggningarna.

Vi kommer att ses. Det är fem månader kvar till årsmötet. Än har jag inte klivit ned från den fackliga barrikaden. Fram till dess är ni välkomna att höra av er med tankar och idéer.

Allt gott!
Ola Gäverth