Vi kan väl vara vänner (av Niklas Skeppar, tidigare anställd vid SR Kronoberg)

Jag har fått nytt jobb.
När du läser det här har jag redan börjat.
Spännande, annorlunda, utvecklande.
Fast tjänst, cykelavstånd och schysst lön.
Men bekymret jag är inte särskilt lycklig över situationen i stort.

Låt oss ta det från början, det där med kärleken till ett företag.

Min relation till Sveriges Radio är på det hela taget en olycklig tonårsförälskelse.
Intensivt passionerad, himlastormande, kompromisslös.
Men djävligt obesvarad.
En gammal känsla som kommer tillbaka.
Det är som en kärlekshistoria på högstadiet där jag krumbuktar mig och gör allt i världen för att vinna Någons hjärta.
Men där Någon mest låter mig hållas och inte är särdeles engagerad.
Men låter det rulla på, som på nåder.

Det känns konstigt att sluta som journalist, och sluta på Sveriges Radio.
Märkligt tomt.
För rädslan att åka ut med LAS-tåget har gjort att jag i åtminstone två och ett halvt av mina tre år på företaget ägnat allt mer energi åt att hitta ett sätt för att bli kvar.
Sömnlösa nätter.
Allt konstigare anställningsformer för att spara LAS-dagar. Sista månaderna med en ny programanställning per vecka, för att inte helgerna ska påverka.
Grundotrygghet i gränslandet mellan hopp och förtvivlan.
Att göra allt för ett företag, vars största skräck tycks vara att ha mig kvar.

En tonårsförälskelse.
Kanske att det var vårterminen i nian.
Obesvarad.
Det är inget kul att bara vara KK med någon man är kär i.
Som bara har en i väntan på någon annan.

Hjärtat är fullt av anekdoter.
Från Karesuando till Listerlandet har jag samlat ihop dem, och har dem långt in i mitt egentligen för gamla pojkhjärta.
Brukar berätta om hur det var att i direktsändning intervjua en dansk som inte förstod svenska. En intervju som blev ännu sämre eftersom jag inte förstår rotvälska.
Och om den där gången vi for vilse på en slingrig grusväg i Norrbottens inland, och kom ut efter två timmar, instängda på en hemlig flygbas, så hemlig att dte inte fanns någon väg ut.
Eller den vanliga gråa höstdagen på redaktionen när man nära nog gnager armen av sig av ren tristess, fram till adrenalinet börjar pumpa när man inser att det oseriösa IT-företag man slått sig på att granska drivs av en polis.


En tonårsförälskelse.
Olycklig.
Bitter eftersmak.

- Det finns inget vi kan göra, sa kanalchefen efter att jag blivit erbjuden ett programledarvik till september, då jag blir absolut superfetutlasad.
Jag borde slagit frivolter av lycka, men kom att lida helvetets alla kval.
Jag är less på korta kontrakt som alla vet kommer sluta i en bergvägg.
Men det finns som sagt, inget jag kan göra.
Inget någon kan göra vad det verkar,
Det är något märkligt.
För uppifrån och ner på företaget konstaterar man att systemet är djupt olyckligt.
Men ingen säger sig kunna göra någonting.

Men någonstans på Sveriges Radio, gud vet var, så måste i rimlighetens namn denne någon som kan göra något finnas.
Och det vore tacknämligt om denne någon kunde vakna, och åtminstone försöka skapa en sund eller åtminstone schysst arbetsmarknad.

För fram till det är gjort, fortsätter duktiga före detta radiojournalister runt om i landet att skruva demonstrationsmöbler på IKEA, köra företagspaket på Posten och läsa till undersköterska.

Förälskelsen.
Vårterminen i nian.
Snart kommer alla band att vara klippta.
Alla relationer är dödsdömda.
Och det är klart att det är barnsligt men ändå viktigt.
Det där att själv få vara den som gör slut.

Men vi kan väl vara vänner?

Niklas Skeppar
(Klubben tackar för tillåtelsen att publicera texten här.)